Jag ser fet ut.
Tycker visst några. Jag är också irriterande, jobbig, kaxig ful o.s.v. okej. jag ska isolera mig så slipper ni se mig mer era sjuka jävlar. Tack för att ni tar mitt självfortroende några steg tillbaka. igen. Jag mår inge bra länge.
Jag har en gång i tiden känt mig såhär.
Varför, igen. Varför i helvete, varför jag. jag orkar inte genomgå detta en gång till.
Jag orkar seriöst inte. ORKAR INTE! vill skrika bara. men vet att jag ändå inte kommer höras.
Vill göra något åt det, springa härifrån, försvinna.
Men jag vet att jag kommer behöva komma tillbaka, skulle sakna några allt för mycket. skulle inte kunna hålla mig borta allt för länge.
Och när jag skulle komma tillbaka skulle alla fråga. jag orkar inte prata, helt seriöst. jag orkar inte. Jag får panik när vuxna vill "prata allvar" med mig, jag klarar det inte, det har också något med den jobbiga perioden förra terminen att göra också. efter det är jag paranoid. stänger ute allt och alla. Jag visar bara den kaxiga delen av mig men gråter mig ändå till söms varje natt. Jag njuter inte över att skrika taskiga saker efter småungarna som kaxar mot oss vid skolan, jag njuter inte av att se killen från fyran springa iväg gråtandes när jag påpekat att han har tjejbyxor. vill springa efter och säja förlåt, men de andra sitter där. alla kollar ju på mig, oss som gjort detta. jag kan ju inte visa mig svag? eller? vågar inte se in i hans ögon när vi senare möts i matkön. Skäms så otroligt mycket.
Jag vet inte, men jag har en tendens att få folk att hata mig. Och det finns få kvar av de äkta i mitt liv. nästan inga kvar. jag orkar inte skada mig själv orkar inte prata med någon orkar inte skrika för mig själv utan att någon hör, orkar inte vara uppe halva natten för att sedan få skit i skolan. jag vill verkligen klara detta. har varit stark så jävla länge nu jag kan inte längre. fan. Om ngon i min närhet ser detta kommer de vilja prata med mig och då kommer jag ångra att ag skrev detta men jag vill inte längre, måste skriva av mig. Vill till bup's igen.
I can't controll my feelings.
Jag har en gång i tiden känt mig såhär.
Varför, igen. Varför i helvete, varför jag. jag orkar inte genomgå detta en gång till.
Jag orkar seriöst inte. ORKAR INTE! vill skrika bara. men vet att jag ändå inte kommer höras.
Vill göra något åt det, springa härifrån, försvinna.
Men jag vet att jag kommer behöva komma tillbaka, skulle sakna några allt för mycket. skulle inte kunna hålla mig borta allt för länge.
Och när jag skulle komma tillbaka skulle alla fråga. jag orkar inte prata, helt seriöst. jag orkar inte. Jag får panik när vuxna vill "prata allvar" med mig, jag klarar det inte, det har också något med den jobbiga perioden förra terminen att göra också. efter det är jag paranoid. stänger ute allt och alla. Jag visar bara den kaxiga delen av mig men gråter mig ändå till söms varje natt. Jag njuter inte över att skrika taskiga saker efter småungarna som kaxar mot oss vid skolan, jag njuter inte av att se killen från fyran springa iväg gråtandes när jag påpekat att han har tjejbyxor. vill springa efter och säja förlåt, men de andra sitter där. alla kollar ju på mig, oss som gjort detta. jag kan ju inte visa mig svag? eller? vågar inte se in i hans ögon när vi senare möts i matkön. Skäms så otroligt mycket.
Jag vet inte, men jag har en tendens att få folk att hata mig. Och det finns få kvar av de äkta i mitt liv. nästan inga kvar. jag orkar inte skada mig själv orkar inte prata med någon orkar inte skrika för mig själv utan att någon hör, orkar inte vara uppe halva natten för att sedan få skit i skolan. jag vill verkligen klara detta. har varit stark så jävla länge nu jag kan inte längre. fan. Om ngon i min närhet ser detta kommer de vilja prata med mig och då kommer jag ångra att ag skrev detta men jag vill inte längre, måste skriva av mig. Vill till bup's igen.
I can't controll my feelings.
Kommentarer
Trackback
